Anithas blogg

Igår kväll tog jag tag i det där med symaskinen. Den som jag ärvde efter min far alltså. Den är nog inte att betrakta som symaskinernas Rolls Royce precis, vilket i och för sig är förvånande eftersom min pappa var ett riktigt teknikfreak och alltid skaffade sig de senaste och bästa prylarna. Undrar just var han fick tag i den här? Måste ha vunnit den på något lotteri eller så. Hur som, den har raksöm och zickzack, vilket är precis vad som räcker för mig.
De första två momenten i symaskinsäventyret avlöpte  Att packa upp den ur kartongen och att ladda en spole med undertråd alltså. Sen körde det ihop sig totalt!

På alla områden har tekniken de senaste 30-40 åren gått framåt i turbohastighet, men vad gäller just symaskiner så verkar det ha stått ganska still. I alla fall vad gäller hur övertråden skall löpa genom maskinens olika fästpunkter. Den ena mer svårtillgänglig än den andra. Jösses så pilligt det var. Mina långa naglar, som annars är bra extrautrustning, var mera i vägen än till nytta! Den största utmaningen kom på slutet. Att få in tråden genom nålsögat alltså! Så förbaskat litet öga ! Tråden verkade i förhållande till ögat mera ha dimension som en bogserlina! Mina ögons åldersförändringar blev oerhört påtagliga!

Till slut  lyckades jag dock få igenom tråden. Då kom nästa utmaning. Trådspänningen! Jag svor, testade, svor och testade i olika omgångar. Varje försök slutade med att övertråden gick av och jag fick börja om med det föregående momentet, att försöka få den jävla bogserlinan in genomdet pyttelilla hålet.

Nu tillhör ju jag de mera envisa så jag gav naturligtvis inte upp och till slut hade jag i alla fall lyckats få till riktigt skapliga nya fållar på benen till den vita, urläckra, Gunilla Pontén-byxan som jag numera är lycklig ägare till!  Puh!