Anithas blogg

Jag har ju fått lite länge till jobbet numer. Från 2 minuters promenadväg är det numera ungefär lika lång cykelväg. Jag har cyklat några gånger. Inte för att det är så mycket längre kanske. Men för att fötterna, efter att ha varit utsläppta i det fria i badtofflor eller liknande väldigt bekväma fotbeklädnare, nu tvingats in i arbetsuniform, dvs vanliga skor och dem protesterar ljudligt  mot detta. Att cykla frestar mindre på dem stackars fötterna. Idag cyklade jag. När jag åkte hem från jobbet passerade jag mitt i centrum ett gäng yngre herrar, dem var väl sådär 10, 11 eller möjligen 12. När jag passerade klungan for en av dem plötsligt ut på sin cykel och jag tvingade väja för att inte köra in i klungan. Bakom mig hörde jag någon ropa "hej tjejen". Detta tog jag självfallet ingen notis om. Utgick ifrån att det inte var riktat till mig och cyklade på med bestämda tramp. Efter 25 meter blev jag ikappcyklad. Av en gosse som fortfarande ropade "hej tjejen". Då reagerade jag. För att vid min sida upptäcka en liten kille som på bruten svenska upprepade "Hej tjejen, vi har ju likadana cyklar, men min är en annan färg!" Jag tittade åt sidan och såg att den lille killen faktiskt hade en likadan som jag, fast röd! Ja, ropade jag, jättebra cykel. Varpå killen gjorde en u-sväng på Rademachergatan och vände tillbaka till sina kompisar. You made my day, grabben! Det var inte igår jag blev kallad för tjej av en yngling i den åldern! Jag menar, jag är ju faktiskt mormor sedan 4,5 år och blev farmor så sent som i förrgår. Djävla kärring, hade nog väckt min reaktion snabbare!