Jag anföll en man i en butik...
Dem som känner mig väl vet att jag sedan någon gång på 80-talet har en absolut favorit bland parfymer. Denna i mitt tycke sagolika doft har med åren blivit alltmer svåråtkomlig och när jag haft möjlighet har jag köpt på mig ett lager. En gång träffade t ex syster yster på den i en färgaffär på Öland och jag lyckades få dem att skicka mig en leverans. En annan gång stötte MiML på den i en liiten, liiten hotellshop i Dubai. Vid ett senare besök i sagda stad fyllde jag själv på förrådet med några flaskor.
Sen tog det lite tvärstopp och då inledde jag jakten på självaste parfymören. Nu vågar jag dock inte här namnge honom eftersom jag helst inte vill att någon annan ska gå omkring och dofta lika djuvligt. Så mycket kan jag dock säga att parfymören, som verkat i Paris, är en av två söner till en känd svensk som grundat ett kosmetikamärke som bär bägge sönernas namn i kombination. Här är det fritt fram för gissningar för alla utom Anna Stangvik, som inte får delta. Jag lyckades på outgrundliga vägar till slut komma i kontakt med sagde parfymör som faktiskt hade vänligheten att skicka mig en flaska av de åtåvärda dropparna!
Igår kom jag att prata med en kär kollega om dofter och jag drog lite kort min historia om jakten på nivetvad.
Idag på lunchen gick jag ett varv i en lokal klädbutik och helt plötsligt kände jag den välbekanta doften i butiken. Jag började sniffa vilt omkring mig och lokaliserade doften till en manlig (!) kund. Innan jag hann hejda mig själv hade jag knackat mannen på axeln och frågade rätt försynt vad det var för gott han doftade. Mannen var inte född i Sverige. Först trodde jag att han hade uppfattat det som att jag tyckte att han luktade illa. Han kallade på sin fru som var på väg ut ur butiken och efter lite språkliga konflikter lyckades jag övertyga dem bägge om att jag kände en underbar, bekant doft och undrade vad det var.
Mannen viftade lite svepande med armarna och förklarade att nej, det var något gammalt som inte finns i Sverige. Det vet jag väl, nästan skrek jag och försökte förklara att jag ÄLSKAR den doften. Aha, till slut förstod mannen och förklarade att den var köpt i Irak. -Jag har många hemma, sa han. Vill du ha? Jag övertygade honom om att jag var beredd att betala ganska mycket. Han tog mitt telefonnummer och lovade ringa!!!
Ännu vet jag inte om det var mannen eller kvinnan som doftade, men strunt samma. Jag har haft doften i näsborrarna hela eftermiddagen. Nu håller jag tummar och tår och lämnar inte mobilen ur sikte! Enligt min mening naturligtvis också ett starkt skäl för att USA skall lämna Irak.
Sen tog det lite tvärstopp och då inledde jag jakten på självaste parfymören. Nu vågar jag dock inte här namnge honom eftersom jag helst inte vill att någon annan ska gå omkring och dofta lika djuvligt. Så mycket kan jag dock säga att parfymören, som verkat i Paris, är en av två söner till en känd svensk som grundat ett kosmetikamärke som bär bägge sönernas namn i kombination. Här är det fritt fram för gissningar för alla utom Anna Stangvik, som inte får delta. Jag lyckades på outgrundliga vägar till slut komma i kontakt med sagde parfymör som faktiskt hade vänligheten att skicka mig en flaska av de åtåvärda dropparna!
Igår kom jag att prata med en kär kollega om dofter och jag drog lite kort min historia om jakten på nivetvad.
Idag på lunchen gick jag ett varv i en lokal klädbutik och helt plötsligt kände jag den välbekanta doften i butiken. Jag började sniffa vilt omkring mig och lokaliserade doften till en manlig (!) kund. Innan jag hann hejda mig själv hade jag knackat mannen på axeln och frågade rätt försynt vad det var för gott han doftade. Mannen var inte född i Sverige. Först trodde jag att han hade uppfattat det som att jag tyckte att han luktade illa. Han kallade på sin fru som var på väg ut ur butiken och efter lite språkliga konflikter lyckades jag övertyga dem bägge om att jag kände en underbar, bekant doft och undrade vad det var.
Mannen viftade lite svepande med armarna och förklarade att nej, det var något gammalt som inte finns i Sverige. Det vet jag väl, nästan skrek jag och försökte förklara att jag ÄLSKAR den doften. Aha, till slut förstod mannen och förklarade att den var köpt i Irak. -Jag har många hemma, sa han. Vill du ha? Jag övertygade honom om att jag var beredd att betala ganska mycket. Han tog mitt telefonnummer och lovade ringa!!!
Ännu vet jag inte om det var mannen eller kvinnan som doftade, men strunt samma. Jag har haft doften i näsborrarna hela eftermiddagen. Nu håller jag tummar och tår och lämnar inte mobilen ur sikte! Enligt min mening naturligtvis också ett starkt skäl för att USA skall lämna Irak.
Kommentarer
Trackback
