Anithas blogg

Detta hushåll haver sin sophantering/källsortering inhyst hos grannen, dvs grannfastigheten. En oerhört praktisk lösning i och för sig. Men för att ta sig till utrymmet måste man börja med att forcera denna grind i planket...


Bara detta moment är en övning i sig. Låset, som förmodligen är från 1800-talet, är minst sagt lite tricky att manövrera. Tekniken, som jag nu så sakta börjar lära mig, bygger på att man involverar minst tre tentakler, dvs två händer och en fot. Med den vänstra handen håller man upp en spärr, samtidigt som man med den högra försöker forcera själva kolven. Detta moment bör göras med ett snabbt och bestämt drag åt vänster. Inte nog med detta. Samtidigt måste man medelst den ena, ointressant vilken, av ens fötter, lite lätt lyfta grinden. Allt för att den förbaskade kolven skall frigöras. Nog om detta. Ikväll tänkte jag passa på och leverera så mycket som möjligt till detta sk soprum. Det är nämligen hämtning imorgon bitti.

Själva källsorteringsrummet är alltså beläget på andra sidan av detta icke helt lätt forscerade plank. Dvs i den byggnad, vars "vackra" tak av korrugerad plåt skådas nedan.
,


Det hör till saken att MiML faktiskt varnat mig. Han höll så när på att bli inlåst där härförleden. Vis av denna, visserligen inte min egen, men ändå, erfarenhet, försökte jag hålla en vänsterfot i luften för att hålla upp den ganska tunga dörren. Samtidigt som jag dumpade en påse hushållsavfall och försökte pricka den gröna behållaren för glasåtervinning. Vad händer? Naturligtvis, jag tappade balansen för ett kort, väldigt kort, ögonblick och för att återfå densamma var jag tvungen att sätta den i golvet, vänsterfoten alltså. Och då händer det. Den jävla plåtdörren slår igen. Blixtsnabbt. Och där står jag. Indränkt i en fruktansvärt äcklig odör av sopor, vrindandes förtvivlat på den förbaskade låskolven. Som bara går runt, runt, runt. MiML är på tjänsteresa. Grinden är vidöppen. Vår entrédörr likaså. Innanför densamma står min handväska med plånbok, husnycklar och gud vet vad. Grannarna? Hade inte sett till dem. Jag snurrade och snurrade, nästan i förtvivlan, innan jag till slut lyckades beveka det jäkla låset att gå upp. Aldrig, aldrig mer ska jag kasta sopor utan min mobil i fickan!