Anithas blogg

Som den uppmärksamme läsaren av dessa, helt meningslösa inlägg, möjligen noterat så är MiML på tjänsteresa. Denna inföll under samma tidsperiod som hushållets räkningar skulle betalas. En syssla som av någon helt begriplig anledning faller på  mig. Inte så att jag står för alla fiolerna utan mer att den rent praktiska hanteringen blivit min lott. Förmodligen beroende på att jag är den som ger ordningen i hushållet ett ansikte! Japp, nu gör jag det igen. Avslöjar väldigt intima detaljer alltså! Saken är den att igår när den månatliga betalningsövningen gick av stapeln så tyckte jag mig kunna konstatera att MiML fick liite för mycket pengar på sitt sk "privatkonto aktiv". Så värst privat är det ju iofs inte, jag är ju där och håller koll. Hur som så resulterade denna min upptäkt i att jag helt sonika flyttade en skaplig summa pengar från "privatkonto aktivt" till hans privatkonto "mindre aktivt", dvs ett sparkonto. Idag när jag letade efter lite andra viktiga papper råkade jag dock hitta en räkning som inte kommit med i gårdagens dragning. Helt enkelt därför att MiML sorterat ner den i fel låda!! Den låg inte alls där den borde.  Hur svårt kan det vara? Att lägga ALLA räkningar i SAMMA låda? Summan av kardemumman blir att MiML har betydligt färre "privata" pengar att röra sig med fram till nästa påfyllning! Hur kul blir det? To be continued...

Söndag, riktigt tråkig sådan. MiML packade väskan och drog på tjänsteresa. För egen del inledde jag söndagen med en miljöinsats. Den bestod i att jag samlade ihop de senaste två-tre veckornas tidningar och reklam som skulle förpassas till återvinning. Det blev inte mindre än tre kassar men frågan är hur stort nettobidraget till miljön egentligen blev eftersom jag packade in dem i bilen och körde iväg till Tuna Park. När jag ändå var i närheten passade jag på att gå ett varv på Plantagen där jag också gjorde några nödvändiga grönsakskompletteringar. Hann med en tur till kyrkogården när jag kom på att jag nog också borde passa på att ta ett varv till Underbara Hem. Ett nöje som jag är relativt ensam om i det här hushållet så det gäller ju att passa på när tillfälle ges. Sagt och gjort. Tillbringade väl en god stund där med att botanisera bland allehanda trevliga inredningsprylar. Men hör och häpna, jag köpte absolut ingenting. Det kändes ju lite konstigt så jag kände att jag nog skulle bli tvungen att ta en tur till Växtriket också. Bara för att kolla om jag var frisk helt enkelt. Det var jag, för på växtriket lyckades jag få ihop ett par kassar med ytterligare lite grönsaker, ett par absolut nödvändiga ljus och lite krafs. Nu hade jag ju liksom kommit upp i varv så stannade faktiskt till på Jysk på vägen tillbaka, men där föll jag i koma totalt. Fanns ingenting jag ville ha alls, vilket faktiskt var en skön känsla. 

Gårdagen var mycket trevligare då yngsta barnbarnet, Simon, skulle ettårsuppvaktas. Nästan hela tjocka släkten var där och den unge mannen blev rejält uppvaktad med presenter. Traditionsenligt fick han också prova på att äta tårta på egen hand. I ordets rätta bemärkelse. Han närmade sig tårtan med både finess och försiktighet och föreföll att njuta av de munsbitar han lyckades förflytta till munnen! Observera att här räckte det med en ynka liten haklapp för att skydda festskjortan!

 

Hans numera drygt fyraårige storebror, Samuel, använde en helt annan, betydligt mer aggressiv taktik när han för mer än tre år sedan genomförda samma övning. Då gick det åt ett rejält förkläde av plast men för övrigt var han iförd samma snitsiga skjorta som nu övergått i lillebrors ägo. 


Men visst finns det likheter!

Från veckan i övrigt finns inte så mycket att rapportera. Tjänsten förflyttade mig till huvudstaden i onsdags där jag övernattade på ännu ett trevligt hotell, Hotell J. Kan rekommenderas. Tillfälle gavs också till par snabba butiksbesök i heminredningens tecken. Den första som jag med bestämda steg närmade mig var Årstiden, på Drottninggatan. De föremål som fick mig att dregla där var dock både för stora och för tunga för att släpa med på tåget så jag lämnade butiken utan att ha handlat. Och först efter att jag hade travat runt flera varv på Tiffany blyckades jag bestämma mig för några små, små föremål som jag köpte. Jag måste verkligen ha hamnat i någon form av formsvacka! 

Det blev i alla fall några kompletteringar till hemmet.

            

Första officiella bilden på nästa familjemedlem (den ligger INTE i min mage!) Pojke eller flicka? Vissa påstår att det är en hon som är lik sin faster. I augusti vet vi!

 

I veckan har en av mina "partivänner", integrationsminister Nyamko Sabuni tillsammans med partisekreteraren Ullenhag, gått ut med en debattartikel där hon i integrationssyfte förespråkar rivning av ett antal sk miljonprogramshus. Jag håller inte alltid till 100 % med mina partikamrater. Hon skriver "Folkparitet har identifierat 156 bostadsområden i Sverige som präglas av utanförskap. Dessa områden utmärks av låg sysselsättningsgrad, undermåliga utbildningsresultat och lågt valdeltagande. Oaktat etnisk eller kulturell bakgrund är det en utmaning att det i en och samma stadsdel i hög utsträckning koncentreras människor med svaga socioekonomiska förutsättningar att bryta sitt utanförskap."

Det ligger  säkert en hel del sanning i detta påstående, men oaktat detta så bor här ändå människor som har ett liv och som jag är övertygad om inte växer av att man klassificerar dem som "utanförskapare". Vilka signaler skickar integrationsministern till dessa?

Många människor som, frivilligt eller ofrivilligt, hamnar i ett annat land än där man har sina rötter, väljer faktiskt att söka sin trygghet i att bo nära andra som har samma bakgrund och kultur, talar samma språk etc. Titta t ex på alla utflyttade svenskar och andra nationaliteter som väljer att leva penionärslivet på den spanska solkusten! 

Att leva i utanförskap handlar i betydligt högre grad om andra saker än var man har sin bostad, som t ex att man har arbete eller egen försörjning. Det är där problemet ligger och det löser man inte genom att riva hus.

Dessutom ägs och förvaltas väldigt många av dessa bostäder faktiskt av företag som faktiskt varje dag gör sitt bästa för att sköta om dem på bästa sätt. Jag vet, därför att jag jobbar nämligen hos ett sådant. Vi är mycket väl medvetna om att vissa områden inte tillhör dem som står högst i rang men vi vet också att dem som bor där trivs väldigt bra, känner sig trygga och nöjda och i allt högre utsträckning faktiskt väljer att bo kvar. Vi vet, därför att vi frågar dem vad de tycker. Varje år. Vi jobbar också hårt för att förändra omvärldens attityd till många  av våra bostadsområden. Det gör vi för att dem som bor där skall trivas ännu bättre och för att fler skall välja att bo där, inte färre. Debattartiklar som Nyamko Sabunis motverkar det vi jobbar för. Att tro att man som politiker kan bestämma över rivning av annans egendom för dessutom tankarna tillbaka i tiden och åtskilliga mil österut...

Gårdagskvällens avsnitt av Let´s Dance blev en stor besvikelse. Jag har ju sedan det allra första avsnittet varit helt övertygad om att Morgan Alling skulle sopa mattan med hela gänget. Vilken dansare han visade sig vara, denna gummimänniska! Och supersympatisk dessutom. Nu väntar final mellan ett 140 kg tungt och 2 meter långt kraftpaketet som aldrig dansat förr och en betydligt lättare fd proffessionell dansare. I valet mellan dessa bägge väljer jag att satsa på kraftpaketet. Med den kropp han har borde han väl inte enligt naturlagar överhuvud taget kunna dansa. Nu har han i alla fall bevisat att det går att "lära gamla hundar sitta".  Och det är väl lite det som själva programmet går ut på.

De senaste åren har MiML och jag successivt vidgat våra semesterplaner. Inte precis så att vi åkt längre bort. Snarare stannat borta längre. Från de sedvanliga tvåveckor långa semesterperioderna ökade vi så sakteliga till tre veckor. Först till Samos i Grekland där vi avnjöt tre underbara veckor, även om vi den tredje veckan hade liiite svårt att pressa ner alla rätter som serverades till middag. Året därefter styrde vi kosan till Mallorca, där vi stod ut på hotell tillsammans med ruggigt många ryssar, med halvpension i hela tre veckor. Återkomsten till Mallorca efter flera år var förresten en överraskande upplevelse. Gången dessförinnan som denna ö bevistades, dvs på 70-talet, (trots att vi då inte var där tillsammans men väl var och en för sig ungefär samtidigt!) överraskades man av att så många talade, eller försökte tala, svenska. Denna gång var det knappt någon som ens talade engelska. Förra året tog vi till rejält och stannade borta i hela fyra veckor i hyrt hus utanför Alicante. Nu börjar det så sakta suga i semestertarmen och idag har vi, dvs jag, inlett jakten på årets semestervistelse. Nu har vi siktat in oss på Italien eller Grekland och jag ser framför mig ett litet mysigt hus på gångavstånd till badbar strand, gärna med tillgång till pool och några trevliga restauranger...Självklart till ett överkomligt pris. Någon som har några idéer? Alla förslag beaktas!

I taxin hem från lördagens middagsbjudning upptäckte jag att jag fått ett sms från sonhustrun. Den korta men kärnfulla texten löd "Helt jävla otroligt att din favorit vann! Bra jobbat! Kram". Meddelandet var givetvis föranlett av att jag tidigare under dagen förespått seger för Malena Ernman i kvällens schlagerfestivalfinal i Globen. Uppmärksamma läsare av denna blogg kanske drar sig till minnes att jag var tidigt ute med denna profetia! Svenska folket har röstat!, yes!

Lördagen avslutades med middag hos goda vänner som drabbats av samma öde som många andra i vår generation, utflugna barn. Knappt hade väl flyttlasset gått förrän Kari plockar fram motorsågen och förvandlade ett av döttrarnas flickrum till matrum. Igår fick vi tillfälle att inta vår första, mycket delikata måltid i detta vackra rum. Dessvärre glömde jag kameran hemma och får därför nöja mig med att publicera en arkivbild på värdparet!

Lördagen  inleddes med utflykt till det som brukar kallas "Livets efterrätt", dvs barnbarnen. MiML och jag packade in oss tillsammans med son och sonhustru i den nya bilen. Packade in oss är verkligen ett relevant uttryck i sammanhanget, i alla fall för mig och sonhustrun som åkte ekonomiklass i baksätet. Bilen är verkligen inte gjord för att ha fullvuxna passagerare där bak. Vi kom i alla fall fram till La familia i det nyköpta huset där vi serverades en formidabel lunch och fick tillfälle att gosa med de små raringarna. 

         

MiML skickade ett mail på förmiddagen där han informerade om att han "måste" gå ut ikväll. Hans närvaro förväntades på någon jobbaktivitet. Förutom att jag för första gången ertappade honom med en felstavning, "chefsskadern" stavas med ett "s", så jublade jag lite lätt för mig själv. Inte så att jag precis önskar honom bort, men ibland tycker jag att det är rätt så trevligt att vara "on my one"... Normalt tillbringar MiML en hel del tid på resande fot, men den rådande konjunkturen gör väl att resandet inte har högsta prioritet i det företag han verkar. Hans tjänsteresor brukar av någon anledning sammanfalla väl med mina mest kreativa perioder. IPå senare tid har kreativiteten alltså inte precis varig på topp men ikväll skall vi ändra på det. Jag tänker mig dock inte några mer avancerade projekt som att måla om öppna spisen (det har jag ju redan gjort) eller att tvärvända något annat så att han inte känner igen sig när han rumlar in framåt småtimmarna. Nej, kvällens övning är betydligt lugnare, inskränker sig till att byta gardiner i köket. Men i alla fall....

PS de romerska siffrorna i rubriken står för 2009, dvs jag uppskattar det till tvåtusennionde ensam-hemma-kvällen...

På eftermiddagen tog MiML och jag en biltur för att jag skulle få köra den nya bilen som hämtades ut förra veckan. Så här ser den ut, fast riktigt vit (förutom skiten som stänkte upp på den idag eftersom jag lyckades pricka varenda vattenpöl, enligt MiML) :



Idag medgav dock inte vädret att köra med taket nerpackat i bagageluckan...

Vår biltur gick till ett ganska stort köpcentra i stans ytterområde där ett antal butiker förärades (?) med besök av oss. På HM hittade jag ett par plagg som jag bestämde mig att prova. MiML var ganska trött på att knata runt så han fick följa med in i provhytten där det fanns ett stol som han kunde vila sin stackars kropp på. Denna del av berättelsen är dock inte tillkommen för att någon skall tycka synd om honom utan bara för att han i det som kommer utgör en del av beviskedjan. Det visade sig nämligen att man på HM i detta köpcentra har monterat en lightvariant av lustiga-huset-speglar! För egen del såg jag direkt att det var något som inte stämde när jag stod där och tittade mig i speglarna. Det gavs möjlighet att se sig själv från både fram- och baksida. Visserligen är det inte så ofta jag ser mig själv bakifrån men jag har en ganska hyfsad  uppfattning om hur jag ser ut framifrån. Och den uppfattningen stämmer då rakt inte med den bild som visades i speglarna på HM! Efter mycket övertalning lyckades jag övertala MiML att också göra spegeltestet. Efter att ha vridit och vändit på sig några gånger gjorde han något som i vår parrelation inte hör till det vardagliga. Han sa "Du har faktiskt rätt", man blir längre och smalare!

Avslöjandet av detta  förorsakade blandade känslor. Fuskar HM medvetet med speglarna för att vi medelmåttiga skall känna oss lite mera fotomodelliga? Svaret är för mig rätt givet. Visst, det hade ju varit lite nice om jag hade kunnat lura mig själv att jag verkligen ser ut som hon i spegeln. Det trista är ju dock att omgivningen oftast inte använder just det perspektivet. Samtidigt vill jag egentligen inte alls reagera på det sättet utan tycker att man skall kunna känna sig nöjd med sitt "rätta jag". Summan av kardemumman blev i alla fall att vi gick ifrån butiken utan att handla något!

Den gångna veckans bortavaro från bloggen förklaras av att jag under veckan haft fullt fokus på årets Eskilgala som gick av stapeln igår. Eskilsgalan 2009 kan kort sammanfattas med ett ord, succé! Närmare beskrivning och vimmelbilder kommer inom kort!

Idag på morgonen har jag uppdaterat mig på gårdagens delfinal i Melodifestivalen. Malena Ernmans sång gav mig verkligen ståpäls. Vilken pipa! Här har vi, enligt min mening, den slutliga vinnaren, både i Globen och i Moskva. Och det törs jag påstå utan att ens ha hört övriga världens bidrag!