Sommarpratare...
Sommarpratarna i P1 är oftast några av årets höjdarupplevelser när det kommer till radio. I år låter Sveriges Radio den för polismord i USA dömda svenskan, Annika Östberg, komma till tals. Den 8 augusti är hennes dag. Annika Östberg avtjänar numera sitt straff i svenskt fängelse. Det har jag åsikter om. Att låta en person som ännu inte avtjänat sitt fängelsestraff att få komma till tals i tvåtimmar i svensk statlig radio har jag ännu starkare åsikter om. Jag tycker helt enkelt att det är fel. Visst ska hon ha rätt att berätta sin historia. Men att upplåta statlig radio för ändamålet, allt emedan hon fortfarande sitter i fängelse, nej, det är inte rätt anser jag. Vem skall få förmånen att berätta sin historia nästa år? Jackie Arklöw, Lasermannen, tre tre pojkarna som dömdes för dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani eller kanske barnamörderskan Christine Schürrer...
Kungligt bröllop...
Det är lite intressant att notera att den med det parti som vi avskaffa monarkin, närbesläktade organet Aftonbladet, är den tidning som hetast bevakar det förestående kungliga bröllopet. Det är nästan så att till och med yours truly börjar tröttna på deras ingående rapportering. Det är verkligen ingen hejd på infallsvinklar. Jag är imponerad. Villka är bjudna? Vilka är inte bjudna? Vilka diktaturer kommer att närvara? Vad ska Mette-Marit m fl ikläda sig på lördag? Hur mår Madeleine? Man undrar verkligen vad denna tidning skall hitta på att skriva om framöver. Men givet så kommer väl jakten på bröllopsresan att kunna fylla i varja fall första veckan... För egen del skall festligheterna på lördag naturligtvis följas i rimlig omfattning. Dock inte iförd långklänning framför tv-apparaten.
Vad kan vara mer behjärtansvärt...
Mitt yngsta ättelägg har en god vän som har gjort något helt fantastiskt. Något som många bara tänker, men som hon har gjort till handling. Lina, har nämligen startat ett bibliotek. I det "mörka Afrika". Biblioteket bildades i oktober 2005 som en effekt av ett projekt som Lina Goldén gjorde vid en studieresa i Kenya med hennes universitet, LTH.Hon var där för att studera arkitektur i extrema miljöer med en fokusering på hållbar utveckling. Idag, snart fem år senare, lever biblioteket vidare! Yours truly, som faktiskt inte haft förmånen att träffa Lina personligen, är bara en liten, liten supportare av detta. Av hela mitt hjärta hoppas jag att du som läser detta också vill vara med och göra skillnad!
Här preparerar vi för semester...
Oj, vad tiden går fort. Redan nästa lördag reser MiML och jag iväg på årets sommarsemester. Sedan resan bokades har det hänt en del vad gäller Greklands ekonomi så vår resa kan möjligen numera betraktas som en stödinvestering... Innan det bär iväg är det en del som skall förberedas. Idag har jag bockat av några saker på att-göra-listan
1. Inhandlat två nya cd/mp3-spelare tillsammans med nya laddningsbara batterier och batteriladdare (ljudböcker är ett absolut måste)
2. Inhandlat inte mindre än två nya bikinis (lika tråkigt varje gång, jag misstänker att speglarna i alla provhytter är felleveranser, skulle förmodligen skickats till lustiga huset på något tivoli)
3. Inhandlat solcremer och after sun (prismedveten som jag är (?) gick jag runt och jämförde priser, apoteket gick segrande ur striden)
4. Inhandlat två (ev tre) inte helt nödvändiga, strandkreationer
5. Inhandlat nya badshorts till MiML
Att ovanstående lista innehåller fem punkter är bara ett bevis på min effektivitet. Jag hade bara två saker på listan från början (cd-spelare och solcreme).Bra jobbat alltså ;)
Nu återstår att skriva lista/listor till sonen och sonhustrun som skall vakta huset. Jösses, Mia. Nu ska du få betalt för gammal ost...
1. Inhandlat två nya cd/mp3-spelare tillsammans med nya laddningsbara batterier och batteriladdare (ljudböcker är ett absolut måste)
2. Inhandlat inte mindre än två nya bikinis (lika tråkigt varje gång, jag misstänker att speglarna i alla provhytter är felleveranser, skulle förmodligen skickats till lustiga huset på något tivoli)
3. Inhandlat solcremer och after sun (prismedveten som jag är (?) gick jag runt och jämförde priser, apoteket gick segrande ur striden)
4. Inhandlat två (ev tre) inte helt nödvändiga, strandkreationer
5. Inhandlat nya badshorts till MiML
Att ovanstående lista innehåller fem punkter är bara ett bevis på min effektivitet. Jag hade bara två saker på listan från början (cd-spelare och solcreme).Bra jobbat alltså ;)
Nu återstår att skriva lista/listor till sonen och sonhustrun som skall vakta huset. Jösses, Mia. Nu ska du få betalt för gammal ost...
Idag fyller vi två...
Konstaterar att det denna dag är exakt två år sedan denna blogg föddes. Hur firar vi detta. Not! Intet nytt alls...
Nationaldag i reservatet...
Som traditionen bjuder gick MiML och jag upp extra tidigt. I alla fall för att vara på en söndag. De senaste åren har vi i hedrat fosterlandet och nationaldagen genom att delta i kommunens officiella flagghissning på Fristadstorget. Så även i år, även om vi numera inte längre bor precis i händelsernas centrum. Eftersom det är ett par hundra meter dit tog vi cykel i år. Trevligt att konstatera att vi faktiskt fortfarande bidrar till att rejält sänka medeleåldern.
Som vanligt var där en förhållandevis blygsam skara, vilka efter flagghisning, diktläsning och unison nationalsång bjöds på kaffe och bulle. Nytt för i år var att arrangörerna kryddat föreställningen med allsång, Idas sommarvisa!? Nästan på gränsen till patetiskt, med tanke på att medelåldern väl var så där 77.
Även hemma i reservatet firas självfallet nationaldag. Hemkomna från den officiella hissningen intogs frukost i det gröna varvid vi kunde konstatera att vår käre granne Einar hade hissat fanan.
Som vanligt var där en förhållandevis blygsam skara, vilka efter flagghisning, diktläsning och unison nationalsång bjöds på kaffe och bulle. Nytt för i år var att arrangörerna kryddat föreställningen med allsång, Idas sommarvisa!? Nästan på gränsen till patetiskt, med tanke på att medelåldern väl var så där 77.
Även hemma i reservatet firas självfallet nationaldag. Hemkomna från den officiella hissningen intogs frukost i det gröna varvid vi kunde konstatera att vår käre granne Einar hade hissat fanan.
Besökt Skansen idag...
Vid pass 10 i förmiddags äntrade MiML och jag tåget till Stockholm för att sammanstråla med äldsta dottern och hennes rara familj. Här skulle besökas Skansen. Smörgåsbord på Solliden inbokat och vädergudarna nådiga. I den ursprungliga planeringen ingick dock inte Stockholm Marathon... Hur som så blev det en härlig dag. Vädret var perfekt. Sol, men inte för varmt. De små telningarna uppförde sig dessutom exemplariskt.
Simon, lät sig väl smaka... Fast inte så mycket!
Samuel gillade laxen...
Han fotograferade också den ganska tomma matsalen...
...och så fotade han mormor...
Efter lunchen promenerade vi runt och kollade på djuren, där fanns olika sorter, både fridlysta...
...och efterlysta
Dessutom blev det tillfälle för Samuel att åke diverse karuseller. När han hade avverkat några stycken och fick syn på ytterligare en förklarade mormor att vi inte hade några biljetter kvar. -Men vi har pengar, svarade han med blixtens hastighet... Smart unge.
Ett par glassar gick också ner...
Dagen råkade alltså sammanfalla med Stockholm Marathon, vilket innebar att det var vissa problem med att ta sig tillbaka till Stockholm C. Dottern med familj tog kryssade genom löparfältet för att ta sig till Grönan för båtfärd. MiML och jag fick helt sonika promenera...
Djugårdsbron...
Framme vid centralen visade det sig att det var 1,5 tim tills tåget gick så vi fick tillbringa en stund sittandes och tittandes på de sista trötta löparna...
Sitta fick vi däremot inte göra på tåget. Av någon outgrundlig anledning hade SJ valt att just denna avgång korta ekipaget med ett par vagnar. Sträckan fram till Strängnäs fick vi därför tillbringa på varsitt trappsteg mellan 2:a och förstaklass. Framme i Strängnäs var det så många som klev av så vi vågade oss på att äntra 1:a klassvagnen. Så himla mycket 1:a klass var det dock inte. Där fanns inte ens toa. Inte nog med att SJ kapat några vagnar, de hade tydligen också dragit in tågvärdarna. Någon sådan syntes inte till. Vilket var trevligt för flera av de passagerare som hade tänkt lösa biljett på tåget, de fick nämligen åka gratis...
BTW så sammanstrålade vi på Stockholms C med Kai Jokkitulppo, som hade gjort maran på 03:22:27. Inte illa!
Simon, lät sig väl smaka... Fast inte så mycket!
Samuel gillade laxen...
Han fotograferade också den ganska tomma matsalen...
...och så fotade han mormor...
Efter lunchen promenerade vi runt och kollade på djuren, där fanns olika sorter, både fridlysta...
...och efterlysta
Dessutom blev det tillfälle för Samuel att åke diverse karuseller. När han hade avverkat några stycken och fick syn på ytterligare en förklarade mormor att vi inte hade några biljetter kvar. -Men vi har pengar, svarade han med blixtens hastighet... Smart unge.
Ett par glassar gick också ner...
Dagen råkade alltså sammanfalla med Stockholm Marathon, vilket innebar att det var vissa problem med att ta sig tillbaka till Stockholm C. Dottern med familj tog kryssade genom löparfältet för att ta sig till Grönan för båtfärd. MiML och jag fick helt sonika promenera...
Djugårdsbron...
Framme vid centralen visade det sig att det var 1,5 tim tills tåget gick så vi fick tillbringa en stund sittandes och tittandes på de sista trötta löparna...
Sitta fick vi däremot inte göra på tåget. Av någon outgrundlig anledning hade SJ valt att just denna avgång korta ekipaget med ett par vagnar. Sträckan fram till Strängnäs fick vi därför tillbringa på varsitt trappsteg mellan 2:a och förstaklass. Framme i Strängnäs var det så många som klev av så vi vågade oss på att äntra 1:a klassvagnen. Så himla mycket 1:a klass var det dock inte. Där fanns inte ens toa. Inte nog med att SJ kapat några vagnar, de hade tydligen också dragit in tågvärdarna. Någon sådan syntes inte till. Vilket var trevligt för flera av de passagerare som hade tänkt lösa biljett på tåget, de fick nämligen åka gratis...
BTW så sammanstrålade vi på Stockholms C med Kai Jokkitulppo, som hade gjort maran på 03:22:27. Inte illa!
Inlåst i soprummet. Kul? Not!
Detta hushåll haver sin sophantering/källsortering inhyst hos grannen, dvs grannfastigheten. En oerhört praktisk lösning i och för sig. Men för att ta sig till utrymmet måste man börja med att forcera denna grind i planket...
Bara detta moment är en övning i sig. Låset, som förmodligen är från 1800-talet, är minst sagt lite tricky att manövrera. Tekniken, som jag nu så sakta börjar lära mig, bygger på att man involverar minst tre tentakler, dvs två händer och en fot. Med den vänstra handen håller man upp en spärr, samtidigt som man med den högra försöker forcera själva kolven. Detta moment bör göras med ett snabbt och bestämt drag åt vänster. Inte nog med detta. Samtidigt måste man medelst den ena, ointressant vilken, av ens fötter, lite lätt lyfta grinden. Allt för att den förbaskade kolven skall frigöras. Nog om detta. Ikväll tänkte jag passa på och leverera så mycket som möjligt till detta sk soprum. Det är nämligen hämtning imorgon bitti.
Själva källsorteringsrummet är alltså beläget på andra sidan av detta icke helt lätt forscerade plank. Dvs i den byggnad, vars "vackra" tak av korrugerad plåt skådas nedan.
,
Det hör till saken att MiML faktiskt varnat mig. Han höll så när på att bli inlåst där härförleden. Vis av denna, visserligen inte min egen, men ändå, erfarenhet, försökte jag hålla en vänsterfot i luften för att hålla upp den ganska tunga dörren. Samtidigt som jag dumpade en påse hushållsavfall och försökte pricka den gröna behållaren för glasåtervinning. Vad händer? Naturligtvis, jag tappade balansen för ett kort, väldigt kort, ögonblick och för att återfå densamma var jag tvungen att sätta den i golvet, vänsterfoten alltså. Och då händer det. Den jävla plåtdörren slår igen. Blixtsnabbt. Och där står jag. Indränkt i en fruktansvärt äcklig odör av sopor, vrindandes förtvivlat på den förbaskade låskolven. Som bara går runt, runt, runt. MiML är på tjänsteresa. Grinden är vidöppen. Vår entrédörr likaså. Innanför densamma står min handväska med plånbok, husnycklar och gud vet vad. Grannarna? Hade inte sett till dem. Jag snurrade och snurrade, nästan i förtvivlan, innan jag till slut lyckades beveka det jäkla låset att gå upp. Aldrig, aldrig mer ska jag kasta sopor utan min mobil i fickan!
Bara detta moment är en övning i sig. Låset, som förmodligen är från 1800-talet, är minst sagt lite tricky att manövrera. Tekniken, som jag nu så sakta börjar lära mig, bygger på att man involverar minst tre tentakler, dvs två händer och en fot. Med den vänstra handen håller man upp en spärr, samtidigt som man med den högra försöker forcera själva kolven. Detta moment bör göras med ett snabbt och bestämt drag åt vänster. Inte nog med detta. Samtidigt måste man medelst den ena, ointressant vilken, av ens fötter, lite lätt lyfta grinden. Allt för att den förbaskade kolven skall frigöras. Nog om detta. Ikväll tänkte jag passa på och leverera så mycket som möjligt till detta sk soprum. Det är nämligen hämtning imorgon bitti.
Själva källsorteringsrummet är alltså beläget på andra sidan av detta icke helt lätt forscerade plank. Dvs i den byggnad, vars "vackra" tak av korrugerad plåt skådas nedan.
,
Det hör till saken att MiML faktiskt varnat mig. Han höll så när på att bli inlåst där härförleden. Vis av denna, visserligen inte min egen, men ändå, erfarenhet, försökte jag hålla en vänsterfot i luften för att hålla upp den ganska tunga dörren. Samtidigt som jag dumpade en påse hushållsavfall och försökte pricka den gröna behållaren för glasåtervinning. Vad händer? Naturligtvis, jag tappade balansen för ett kort, väldigt kort, ögonblick och för att återfå densamma var jag tvungen att sätta den i golvet, vänsterfoten alltså. Och då händer det. Den jävla plåtdörren slår igen. Blixtsnabbt. Och där står jag. Indränkt i en fruktansvärt äcklig odör av sopor, vrindandes förtvivlat på den förbaskade låskolven. Som bara går runt, runt, runt. MiML är på tjänsteresa. Grinden är vidöppen. Vår entrédörr likaså. Innanför densamma står min handväska med plånbok, husnycklar och gud vet vad. Grannarna? Hade inte sett till dem. Jag snurrade och snurrade, nästan i förtvivlan, innan jag till slut lyckades beveka det jäkla låset att gå upp. Aldrig, aldrig mer ska jag kasta sopor utan min mobil i fickan!
Jag har fått en diagnos!
Lugn och fin nu, inte så att jag är allvarligt sjuk eller så. Dock har jag under stundom lidit (?) av en viss åkomma. Inte bara jag dessvärre. Nej, flera i min nära omgivning har visat upp samma allvarliga symptom. Inte minst MiML. Här tror jag nog till och med att hans symptom är något mer tydliga än mina. Vad det rör sig om? Kort och gott handlar det om att inte göra saker och ting i god tid utan av någon helt outgrundlig anledning, mer eller mindre konsekvent, skjuta upp det hela till absolut sista stund.
Tidigare har jag lite raljerande uttryckt det som att "jag jobbar bäst under press". Icke, sa nicke. Nu vet jag att diagnosen heter prokrastination, vilket utan tvekan verkligen låter som en medicinsk term för en rejäl sjukdomsbild. En sån som doktorn hesiterar med att uttrycka och när han/hon skall ställa den knäpper händerna i knäet, lutar lite på huvudet och börjar med att säga: -Jaaaa.... I själva verket är det de facto en åkomma som cirka en fjärdedel av mänskligheten tydligen lider av, så jag är i sk gott sällskap. Vän av ordning undrar naturligtvis hur jag fått veta detta så plötsligt. Det är ju inte precis som att jag ringde sjukvårdsrådgivningen eller brakade iväg till akuten. Nej, jag fick verkligen hjälp på traven. En av mina kära (?) kollegor uppmärksammade mig denna dag på en färsk, men seeent i förhållande till deadline, författad artikel i UNT. Och nu slår det mig plötsligt, varför i hela friden skickade han den just till mig. Anser han månne att jag behöver skärpa till mig och börja leverera med bättre framförhållning? Detta får jag nog gå till botten med. Genast.
Dessvärre innehåller inte den aktuella artikeln några råd och tips om hur man på ett enkelt sätt botar denna åkomma. Det ska jag ta reda på. Ögonaböj! Eller senast imorgon. Eller...
Prasslat med chefens kläder...
En av dagens stora nyheter (?) i kvällstidningarna (?) är att det man skriver på facebook kan komma att läsas av andra än dem man så vill. Tja blixten. Var det en nyhet? Yours truly har i alla fall inte "prasslat med chefens kläder". I varje fall inte med den nuvarande. Den förre möjligen, jag fick faktiskt under stundom förmånen (?) att inhandla nya snören till hans skor...
Nej, allvarligt talat. Inte sjutton delar man väl med sig av sitt djupaste inre på facebook!?
Nej, allvarligt talat. Inte sjutton delar man väl med sig av sitt djupaste inre på facebook!?
Nöjda kunder och facebook...
Jag är en hängiven och engagerad medarbetare i ett fastighetsbolag, där nöjda kunder är vårt gemensamma mål. För det mesta lyckas vi. Det bekräftas av våra årliga kundenkäter. Men det händer tyvärr, dock inte så ofta, att kunder känner sig missförstådda. Ett sådant tillfälle inträffade idag. Det ovanliga med denna kund var dock att att han lyckades leta upp yours truly via min profil på facebook. Och den vägen skickade han ett meddelande där han beskrev sina känslor. Väldigt tråkigt, men inte värre än att jag hoppas att vi ska bli vänner igen. Hur som så imponerade detta stort på mig. Inte att han kände sig missnöjd naturligtvis. Men väl den kreativitet han visade prov på och faktiskt hittade mig den vägen. Nu jobbar vi på att vända detta till något positivt. Håll tummarna!
Genomsökt datorn vid overksamhet...
...eller något liknande stod det i en ruta på bildskärmen nu. Det kan väl inte vara bloggoverksamhet som åsyftades men ändå. Viss overksamhet haver här förevarit. Nu ska vi ändra lite på det. Inte minst för att "minstingen" i Bryssel (hårt arbetande och förmodligen därför ännu mer overksam på sin egen blogg) ska kunna hålla lite koll på sin kära mor. Jag misstänker nämligen att hon är inne och kollar lite då och då...
Den senaste tidens overksamhet beror dock inte just på overksamhet, snarare rejäl verksamhet. Det är mycket även med en liten tomt och yours truly tillbringar en del tid därstädes. För det mesta försedd med en sekatör. MiML undrar oroligt om det verkligen finns något mer att klippa. Det finns det. Här skall nämligen beskäras rosor. Aktiviteten får dock anstå till dess MiML kommer hem från pågående tjänsteresa. Sysselsättningen förutsätter nämligen rätt hög stege. Det är en klätterros (om den nu har överlevt vintern vill säga) och undertecknad har med åren drabbats av tilltagande höjdskräck! Helst blundar jag om jag behöver vistas mer än 1,5 m upp i luften. Och det är svårt att hantera sekatören med stängda ögon.
Vad har i övrigt inträffat i våra liv sedan sist? Tja, IF Guif gick inte till SM-final i handboll och Djurgården förlorade densamma i ishockey! Lite deppigt för detta hushållet, men såväl Guifare som Djurgårdare kommer alltid igen. Watch out, det kommer fler säsonger.
Nu tar vi nya tag. Med såväl handboll, hockey som bloggande...
Den senaste tidens overksamhet beror dock inte just på overksamhet, snarare rejäl verksamhet. Det är mycket även med en liten tomt och yours truly tillbringar en del tid därstädes. För det mesta försedd med en sekatör. MiML undrar oroligt om det verkligen finns något mer att klippa. Det finns det. Här skall nämligen beskäras rosor. Aktiviteten får dock anstå till dess MiML kommer hem från pågående tjänsteresa. Sysselsättningen förutsätter nämligen rätt hög stege. Det är en klätterros (om den nu har överlevt vintern vill säga) och undertecknad har med åren drabbats av tilltagande höjdskräck! Helst blundar jag om jag behöver vistas mer än 1,5 m upp i luften. Och det är svårt att hantera sekatören med stängda ögon.
Vad har i övrigt inträffat i våra liv sedan sist? Tja, IF Guif gick inte till SM-final i handboll och Djurgården förlorade densamma i ishockey! Lite deppigt för detta hushållet, men såväl Guifare som Djurgårdare kommer alltid igen. Watch out, det kommer fler säsonger.
Nu tar vi nya tag. Med såväl handboll, hockey som bloggande...
Snart (?) bär det av...
Skärtorsdag och regnet öser ner, men mitt halsonda vill inte riktigt ge sig... Idag är det den stora lurardagen, 1 april. Ikväll ska MiML och jag låta oss luras rejält. Vi skall nämligen gå på Eskilstuna Teater och se stadens egen magiker, Julien Dauphin, in action! Det ser jag fram emot. Något annat jag också ser fram emot är detta!
Här ska MiML och jag tillbringa två av sommarens semesterveckor! Hotellet, som ligger bara 100 meter från stranden, heter Plaza och ligger på den grekiska ön Skiathos.
Här ska MiML och jag tillbringa två av sommarens semesterveckor! Hotellet, som ligger bara 100 meter från stranden, heter Plaza och ligger på den grekiska ön Skiathos.
Back in business
Framåt lunch idag kände jag att det får vara nog nu. Klättrade sånär på väggarna och bestämde mig för att afirmera bort det jäkla halsonda och återinställa mig på jobbet. Fungerade sådär. Fortfarande ont i halsen. Väldigt skumt. Hemkommen efter en halv arbetsdag var det ju fortfarande ljust. Tack Sommartid! Jag tog därför några tag i trädgården, den lilla. Därstädes haver våra vänliga plåtslagare droppat en och annan, eller rätt många, rostiga spikar och små förargliga plåtbiltar. Vilka vi inte vill att våra små barnbarns barfotafötter skall stöta ihop med. Jag plockade rejält med sådana vill jag lova. När jag ändå var igång tog jag ett tag på vår trottoar. Vi bor på en sk A-gata, vilket innebär att trottoaren skall röjas. Nu haver vi förvisso ett magnifikt avtal med kommunen om sk gångbanerenhållning, vilket inte bara innebär snöröjning utan likväl övrig sopning och sandröjnining. Yours truley har som den lojala kommuninnevånare hon är, fördragsamhet med att det stundtals frestar på. Dem kör verkligen som attan runt kvarteret med sopmaskinen! Tog därför ett tag med egen kvast och sopade så gott det gick trottoaren ren från allehanda fimpar, cigarettpaket, snusförpackningar, kaffemuggar, ölburkar, tablettaskar and you name it! Kvar därstädes är nu bara ett litet rart ispaket som vårsolen förhoppningsvis snart smälter bort! Kvastövningen kan för övrigt betraktas som en liten uppvärmning inför förestående fara-till-blåkulla-helg!
Hemma och lite sjuk
I slutet av förra veckan attackerades jag. Av en rejäl förkylning. Trodde jag. Höll mig hemma i måndags men kom på benen med hjälp av 1 Ipren och 1 Alvedon på tisdagen. Fast övertygad om att jag genom tankekraft och besvärjelser skulle bli av med eländet. Då kom det halsonda plötsligt tillbaka och det har bara accelererat. I morse vaknade jag kl 4 och kunde absolut inte svälja. Det var så hemskt så jag höll på att drabbas av panik. Mörkrets inverkan ökade på paniken och jag ställde en diagnos som väl gick ut på att struphuvudet måste opereras bort. Typ. Nu är jag dock hemkommen från Vårdcentralen och en doktor som konstaterade att jag drabbats av något elakt virus. Som han dessvärre inte kunde bota, utan bara lindra. Han sa åt mig att gå hem och ta det lugnt (den mannen känner inte mig) och gå förbi apoteket på hemvägen. Sagt och gjort. På apoteket införskaffades allehanda lindringsmedikamenter, som t ex en för mig ny bekantskap. En sugtablett med bedövning! Exakt vad jag behöver. Dessvärre får man bara ta tre om dagen :( Nu håller jag mig hemma idag och hoppas att besvärjelserna skall hjälpa så jag är back in business på måndag igen.
Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tar det nu väldigt lugnt genom att sitta stilla vid datorn och dregla över webbutiker och underbara inredningsbloggar. Hur många finns det egentligen? Jag upptäcker ständigt nya. Så även idag. Låt mig presentera Bläckhornet anno 1870. Denna bloggare arbetar till yttermera visso inom vården. En händelse som ser ut som en tanke. Efter att ha surfat runt på denna blogg en liten stund kände jag att inspirationen så sakta började återvända. Att ta tag i hemmet på nytt. Mina inredningsövningar har liksom legat i vinterdvala. Nu vill jag bli helt kry så att jag kan sätta igång. Hos Bläckhornet pågår dessutom en tävling där man genom att vidta olika (synnerligen enkla) åtgärder kan delta i utlottningen av en fantastiskt vacker ljusstake. Den är faktiskt som gjord för mig, så nu ber jag böner till fru Fortuna!
Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tar det nu väldigt lugnt genom att sitta stilla vid datorn och dregla över webbutiker och underbara inredningsbloggar. Hur många finns det egentligen? Jag upptäcker ständigt nya. Så även idag. Låt mig presentera Bläckhornet anno 1870. Denna bloggare arbetar till yttermera visso inom vården. En händelse som ser ut som en tanke. Efter att ha surfat runt på denna blogg en liten stund kände jag att inspirationen så sakta började återvända. Att ta tag i hemmet på nytt. Mina inredningsövningar har liksom legat i vinterdvala. Nu vill jag bli helt kry så att jag kan sätta igång. Hos Bläckhornet pågår dessutom en tävling där man genom att vidta olika (synnerligen enkla) åtgärder kan delta i utlottningen av en fantastiskt vacker ljusstake. Den är faktiskt som gjord för mig, så nu ber jag böner till fru Fortuna!
Vad ska hända med Statt...
Den större av de två lokala tidningarnas rubriker denna dag lyder "Vad vill politikerna göra med gamla Statt?" Vilka drömmar och visioner våra makthavare har om stadsbilden i Eskilstuna är naturligtvis viktigt för oss medborgare att få veta. Men minst lika intressant vore att få veta vad de andra, de som i själva verket äger skelettet av det som en gång var en av Eskilstunas mer välkända symboler, har för planer. Om de nu har några. I många kommentarer till artikeln kan man läsa uppmaningar som t ex "Bygg..." eller "Gör...". Oklart dock vilka dessa uppmaningar riktar sig till. För egen del hoppas jag att ägarna tar sig samman och bestämmer sig för att återuppbygga något som vi väldigt väl behöver. Ett modernt hotell med en konferensavdelning värd namnet. Så att vi på allvar kan ta upp konkurrensen om konferensgäster med vår granne väster om Mälaren. Basta.
Eskilskommitténs vett- och etikettskola...
Som det beskrivits vid flera tillfällen härstädes så har Yours truly förmånen att ingå i Eskilskommittén. Vi har väldigt roligt när vi kommittéar. De två senaste åren har vi inlett galakvällen med en vett- och etikettskola. Detta är del 2. Tack Håkan och Max500!
Gilda har landat...
MiML, globetrottern, har återkommit från sin senaste tjänsteresa. Dessa dyrbara droppar hade han med sig i bagaget. Ska väl räcka ett tag...
Så himla vackert...
Tak över huvudet, för 64 miljoner...
Vi köpte ju dessväre ett hus med ett läckande tak. Inte precis så att det forsade in, men väl ett tak som behövde åtgärdas. Taket är en kombination av tegel och plåt och det var liksom plåten som gjort sitt. I denna vecka blev plåtslagaren klar med det sista. Det har verkligen dragit ut på tiden. Till viss del beroende på att plåtis fått omprioritera sina arbetsuppgifter på grund av det extrema snöandet. Och istället för att tillbringa tid på vårt tak har firman vi anlitar fått ägna all tid åt att skotta andra tak rena från snö och hacka ytterligare ett antal tak fria från tonvis av is. Det har jag respekt för. Men idag är det i alla fall exakt sex månader sedan vi fick offert på jobbet - och beställde. Det skall bli väldigt intressant att se om det kommer att dröja lika länge innan vi får fakturan. Och till yttermera visso, nu när jag tog fram offerten för att kolla datum, upptäcker jag att det offererade priset är - 64 500 000,00 kr. Exklusive moms!!!!! Nu hoppas och tror jag att det är ett liiitet misstag och man bara har missat placeringen av decimalkommat. I annat fall, kära vänner, kommer MiML och jag sannolikt inte längre att ha något tak över huvudet överhuvudtaget!
