Anithas blogg

Gårdagens stora debattämne, "Hur hanteras gäss för att vi människor skall kunna känna lyxen av värmande duntäcken", satte raskt igång omedelbara aktioner. Jordbruksministern, Eskil Erlandsson, rasar och lovar ta upp frågan på EU-nivå. Det är naturligtvis bra. Självklart är det viktigt att vi alla reagerar när vi får kunskap om djur som hanteras illa, eller rentav utsätts för plågeri. Men hur vore det om vi  alla skulle reagera med lika stor handlingskraft över de många, allvarligt sjuka, svenska människor som rentav behandlas sämre än just djur. I min närhet har jag och har  de senaste åren, haft människor som drabbats av mycket allvarlig och till och med dödlig sjukdom. Flera av dem har dessvärre misshandlats rejält i den svenska sjukvården. Några lever tack och lov, medan andra inte längre finns ibland oss.  Ingen har egentligen fått ett riktigt värdigt slut. Till etthundra procent beroende på den svenska sjukvårdens tillkortakommanden. Brist på resurser, brist på personal, brist på rutiner, brist på empati och förståelse. Det verkar som om vi i Sverige har lättare att uppröras och engagera oss för sådant som finns längre bort, på andra kontinenter. När Sveriges Television anordnar galor för världens barn samlar man lätt in 50 miljoner kronor från det givmilda svenska folket. Tänk om Kalla Fakta eller Uppdrag Granskning skulle våga visa en verklighetsskildring av en vardaglig situation i den svenska sjukvården. Som t ex att en som fått diagnos cancer måste sitta i timmar på en akutmottagning för att komma på en vårdavdelning för att få adekvat vård! 1996 avled min mamma efter en ganska kort tids, mycket allvarlig ,. Hennes sista tid i livet var en kamp mellan oss anhöriga och dem som bestämmer över resurserna för att hennes avsked skulle kunna bli så värdigt som möjligt. Något hon mer än väl förtjänat. För snart två år sedan avled min pappa, efter en längre tids diagnosticerad cancer. Hans sista tid i livet kantades av förödmjukelser. Och hade det inte varit för att vi, hans närmaste, hade bråkat, argumenterat och använt alla kontaktvägar vi förmådde, så hade han förmodligen slutat sina dagar på övervåningen i det radhus han bodde, i ensamhet, uttorkad, utsvulten, nerkissad och nerskiten och utan att på flera veckor ens ha sett undervåningen. Visst, han hade hemsjukvård. Det kom människor flera gånger om dagen. Olika varje gång och ingen visste egentligen vad de skulle göra! Den dag han skulle "transporteras" till sjukhuset för som det skulle visa sig, sista gången, utvecklade sig till en grym parodi! Han skulle köras till en avlastningsavdelning och det slutade med att vi fick leta efter honom på hela sjukhuset. För att till slut hitta honom - just på akuten!

Hur klarar sig sjuka och arma människor i Sverige idag? Sjuka, ensamma och arma som inte har några anhöriga som vågar höja rösten?

Nej, det är hög tid att vi i det här landet blir lika upprörda över våra sjuka som vi blir av gäss som plockas under vidriga former! Självklart skall vi fortsätta att hjäpa fattiga i tredje världen, det har vi råd med! Självklart skall vi fortsätta att uppröras över djur som blir utsatta för plågeri, det har vi också råd med! Men vi har också verkligen råd att ta hand om våra verkligt sjuka medmänniskor. Människor som jobbat ett långt liv, lojalt och troget gnetat på och betalat sin skatt och på alla sätt bidragit till landets och samhällets utveckling. Landstinget i Sörmland höjer skatten med 50 öre, personligen skulle jag vara beredd att betala mycket mera, förutsatt att jag verkligen visste att pengarna verkligen gick till sjukvård och inte till fler administratörer!