Anithas blogg

Detta är bland det sjukaste jag har hört på väldigt, väldigt länge! Det lär ska vara någon form av konstprojekt som heter "Det lite billigare, lite sämre bröllopet". De som ställer upp slupas ihop och det är ingen som vet före vigseln vilken partnern blir. Och för säkerhets skull fick de skriva på en skilsmässoansökan redan innan vigselceremonin började!? Tydligen kan man göra vad som helst - i konstens tecken!!

Igår var en märkvärdig dag. Inte bara att den avslutades med kungligt bröllop. Jag började dagen som frivilligarbetare på loppis. Och inte vilken loppmarknad som helst. Det var inredning och lösöre från det nerbrunna Hotell Statt som skulle säljas i dagarna två. Vännen Irja som är direktör därstädes hade arrangerat utförsäljningen och det var med lite blandade känslor jag inställde mig till "tjänstgöring" igår morse. Men den tveksamhet jag hade känt innan gick rätt snart över. Trots att doften av brandrök bland alla grejor var absolut omisskännlig och satt kvar i näsan långt inpå kvällen, så kändes det faktiskt ändå helt rätt att hon lät Eskilstunaborna få tillfälle att köpa hem lite minnen. Jag shoppade till och med lite för egen del och yngsta ättelägget, Sofia, som jag också "tvingade"  med på övningen fyndade en lätt brandskadad moraklocka för 300 spänn. Bara urtavlan skulle ha kostat minst det dubbla på Tradera! Inatt skall MiML och jag sova i en säng som är bäddad med nytvättade hotellakan av underbar kvalitet! Den enda riktigt otäcka känsla som infann sig under gårdagen var att jag jag alltemedan jag packade upp en ofantlig mängd av otroligt nersotade glas tänkte på att den galning som förorsakat detta faktiskt fortfarande går fri. Kanske till och med fanns han bland loppisgästerna? Hemska tanke!  

Jag hann hem i precis rätt tid för Storkyrkan. Laddad med rosa champagne och skaldjur bänkade jag mig framför TV-apparaten. MiML roade sig med kollegor från världens alla hörn så jag fick sitta där och lipa alldeles ostörd. Jag njöt i fulla drag i flera timmar! Så mycket kärlek på en och samma dag! Leve brudparet - och Olle Westling!


(Bilderna är lånade från den bästa bröllopsbevakaren, Aftonbladet)

Sommarpratarna i P1 är oftast några av årets höjdarupplevelser när det kommer till radio. I år låter Sveriges Radio den för polismord i USA dömda svenskan, Annika Östberg, komma till tals. Den 8 augusti är hennes dag. Annika Östberg avtjänar numera sitt straff i svenskt fängelse. Det har jag åsikter om. Att låta en person som ännu inte avtjänat sitt fängelsestraff att få komma till tals i tvåtimmar i svensk statlig radio har jag ännu starkare åsikter om. Jag tycker helt enkelt att det är fel. Visst ska hon ha rätt att berätta sin historia. Men att upplåta statlig radio för ändamålet, allt emedan hon fortfarande sitter i fängelse, nej, det är inte rätt anser jag. Vem skall få förmånen att berätta sin historia nästa år? Jackie Arklöw, Lasermannen, tre tre pojkarna som dömdes för dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani eller kanske barnamörderskan Christine Schürrer...

Det är lite intressant att notera att den med det parti som vi avskaffa monarkin, närbesläktade organet Aftonbladet, är den tidning som hetast bevakar det förestående kungliga bröllopet. Det är nästan så att till och med yours truly börjar tröttna på deras ingående rapportering. Det är verkligen ingen hejd på infallsvinklar. Jag är imponerad. Villka är bjudna? Vilka är inte bjudna? Vilka diktaturer kommer att närvara? Vad ska Mette-Marit m fl ikläda sig på lördag? Hur mår Madeleine? Man undrar verkligen vad denna tidning skall hitta på att skriva om framöver. Men givet så kommer väl jakten på bröllopsresan att kunna fylla i varja fall första veckan... För egen del skall festligheterna på lördag naturligtvis följas i rimlig omfattning. Dock inte iförd långklänning framför tv-apparaten.

Mitt yngsta ättelägg har en god vän som har gjort något helt fantastiskt. Något som många bara tänker, men som hon har gjort till handling. Lina, har nämligen startat ett bibliotek. I det "mörka Afrika". Biblioteket bildades i oktober 2005 som en effekt av ett projekt som Lina Goldén gjorde vid en studieresa i Kenya med hennes  universitet, LTH.Hon var där för att studera arkitektur i extrema miljöer med en fokusering på hållbar utveckling. Idag, snart fem år senare, lever biblioteket vidare! Yours truly, som faktiskt inte haft förmånen att träffa Lina personligen, är bara en liten, liten supportare av detta. Av hela mitt hjärta hoppas jag att du som läser detta också vill vara med och göra skillnad! 

Oj, vad tiden går fort. Redan nästa lördag reser MiML och jag iväg på årets sommarsemester. Sedan resan bokades har det hänt en del vad gäller Greklands ekonomi så vår resa kan möjligen numera betraktas som en stödinvestering... Innan det bär iväg är det en del som skall förberedas. Idag har jag bockat av några saker på att-göra-listan
1. Inhandlat två nya cd/mp3-spelare tillsammans med nya laddningsbara batterier och batteriladdare (ljudböcker är ett absolut måste)
2. Inhandlat inte mindre än två nya bikinis (lika tråkigt varje gång, jag misstänker att speglarna i alla provhytter är felleveranser, skulle förmodligen skickats till lustiga huset på något tivoli)
3. Inhandlat solcremer och after sun (prismedveten som jag är (?) gick jag runt och jämförde priser, apoteket gick segrande ur striden)
4. Inhandlat två (ev tre) inte helt nödvändiga, strandkreationer
5. Inhandlat nya badshorts till MiML

Att ovanstående lista innehåller fem punkter är bara ett bevis på min effektivitet. Jag hade bara två saker på listan från början (cd-spelare och solcreme).Bra jobbat alltså ;)

Nu återstår att skriva lista/listor till sonen och sonhustrun som skall vakta huset. Jösses, Mia. Nu ska du få betalt för gammal ost...

Dagens papperstidning av den större av de två lokala morgontidningarna rapporterar (exklusivt i dagens papperstidning!?) att många av dem som står på partilistor inför årets val belastas av betalningsanmärkningar. Alltifrån det lilla till det stora. Och vice versa. En folkpartist på landstingslistan befinner sig i skuldsanering och kristdemokraternas andranamn i Eskilstuna har inte mindre än 19 registrerade betalningsanmärkningar. Att man under perioder i livet kan hamna i besvärliga lägen skall ingen lastas för i evighet. Alla är verkligen värda en andra chans och det finns säkert enskilda förklaringar till vart och ett av dessa människoöden. Men nog borde vi väl kunna ställa krav på att människor som förklarar sig beredda att ta ansvar för och hantera våra gemensamma skattepengar ska ha rimlig koll på ekonomi. Och till att börja med sin egen. Personligen haver jag under stundom haft det besvärligt med med att få månaden att räcka till tills nästa lön, men hittills ändå klarat mig från besök av kronofogden. Tycker verkligen inte att vare sig 19 betalningsanmärkningar eller skuldsanering är någon bra merit när det kommer till att hantera vår gemensamma kassa! Oaktat vilka förklaringar som finnes till dessa människors enskilda öden. Säkerligen människor som har erfarenheter som är väl värda att tas tillvara på olika sätt när det handlar om att forma framtiden, men tycker kanske man skulle ha valt att avvakta en tid med att låta sätta sitt namn på valbar plats på en valsedel. Det handlar trots allt om att agera föredöme...

Konstaterar att det denna dag är exakt två år sedan denna blogg föddes. Hur firar vi detta. Not! Intet nytt alls...

Som traditionen bjuder gick MiML och jag upp extra tidigt. I alla fall för att vara på en söndag. De senaste åren har vi i hedrat fosterlandet och nationaldagen genom att delta i kommunens officiella flagghissning på Fristadstorget. Så även i år, även om vi numera inte längre bor precis i händelsernas centrum. Eftersom det är ett par hundra meter dit tog vi cykel i år.  Trevligt att konstatera att vi faktiskt fortfarande bidrar till att rejält sänka medeleåldern. 

Som vanligt var där en förhållandevis blygsam skara, vilka efter flagghisning, diktläsning och unison nationalsång bjöds på kaffe och bulle. Nytt för i år var att arrangörerna kryddat föreställningen med allsång, Idas sommarvisa!? Nästan på gränsen till patetiskt, med tanke på att medelåldern väl var så där 77.

Även hemma i reservatet firas självfallet nationaldag. Hemkomna från den officiella hissningen intogs frukost i det gröna varvid vi kunde konstatera att vår käre granne Einar hade hissat fanan. 

 

Vid pass 10 i förmiddags äntrade MiML och jag tåget till Stockholm för att sammanstråla med äldsta dottern och hennes rara familj. Här skulle besökas Skansen. Smörgåsbord på Solliden inbokat och vädergudarna nådiga. I den ursprungliga planeringen ingick dock inte Stockholm Marathon... Hur som så blev det en härlig dag. Vädret var perfekt. Sol, men inte för varmt. De små telningarna uppförde sig dessutom exemplariskt.

Simon, lät sig väl smaka... Fast inte så mycket!



Samuel gillade laxen...




Han fotograferade också den ganska tomma matsalen...



...och så fotade han mormor...



Efter lunchen promenerade vi runt och kollade på djuren, där fanns olika sorter, både fridlysta...



...och efterlysta



Dessutom blev det tillfälle för Samuel att åke diverse karuseller. När han hade avverkat några stycken och fick syn på ytterligare en förklarade mormor att vi inte hade några biljetter kvar. -Men vi har pengar, svarade han med blixtens hastighet... Smart unge.




Ett par glassar gick också ner...



Dagen råkade alltså sammanfalla med Stockholm Marathon, vilket innebar att det var vissa problem med att ta sig tillbaka till Stockholm C. Dottern med familj tog kryssade genom löparfältet för att ta sig till Grönan för båtfärd. MiML och jag fick helt sonika promenera...

Djugårdsbron...


Framme vid centralen visade det sig att det var 1,5 tim tills tåget gick så vi fick tillbringa en stund sittandes och tittandes på de sista trötta löparna...



Sitta fick vi däremot inte göra på tåget. Av någon outgrundlig anledning hade SJ valt att just denna avgång korta ekipaget med ett par vagnar. Sträckan fram till Strängnäs fick vi därför tillbringa på varsitt trappsteg mellan 2:a och förstaklass. Framme i Strängnäs var det så många som klev av så vi vågade oss på att äntra 1:a klassvagnen. Så himla mycket 1:a klass var det dock inte. Där fanns inte ens toa. Inte nog med att SJ kapat några vagnar, de hade tydligen också dragit in tågvärdarna. Någon sådan syntes inte till. Vilket var trevligt för flera av de passagerare som hade tänkt lösa biljett på tåget, de fick nämligen åka gratis...


BTW så sammanstrålade vi på Stockholms C med Kai Jokkitulppo, som hade gjort maran på 03:22:27. Inte illa!

Detta hushåll haver sin sophantering/källsortering inhyst hos grannen, dvs grannfastigheten. En oerhört praktisk lösning i och för sig. Men för att ta sig till utrymmet måste man börja med att forcera denna grind i planket...


Bara detta moment är en övning i sig. Låset, som förmodligen är från 1800-talet, är minst sagt lite tricky att manövrera. Tekniken, som jag nu så sakta börjar lära mig, bygger på att man involverar minst tre tentakler, dvs två händer och en fot. Med den vänstra handen håller man upp en spärr, samtidigt som man med den högra försöker forcera själva kolven. Detta moment bör göras med ett snabbt och bestämt drag åt vänster. Inte nog med detta. Samtidigt måste man medelst den ena, ointressant vilken, av ens fötter, lite lätt lyfta grinden. Allt för att den förbaskade kolven skall frigöras. Nog om detta. Ikväll tänkte jag passa på och leverera så mycket som möjligt till detta sk soprum. Det är nämligen hämtning imorgon bitti.

Själva källsorteringsrummet är alltså beläget på andra sidan av detta icke helt lätt forscerade plank. Dvs i den byggnad, vars "vackra" tak av korrugerad plåt skådas nedan.
,


Det hör till saken att MiML faktiskt varnat mig. Han höll så när på att bli inlåst där härförleden. Vis av denna, visserligen inte min egen, men ändå, erfarenhet, försökte jag hålla en vänsterfot i luften för att hålla upp den ganska tunga dörren. Samtidigt som jag dumpade en påse hushållsavfall och försökte pricka den gröna behållaren för glasåtervinning. Vad händer? Naturligtvis, jag tappade balansen för ett kort, väldigt kort, ögonblick och för att återfå densamma var jag tvungen att sätta den i golvet, vänsterfoten alltså. Och då händer det. Den jävla plåtdörren slår igen. Blixtsnabbt. Och där står jag. Indränkt i en fruktansvärt äcklig odör av sopor, vrindandes förtvivlat på den förbaskade låskolven. Som bara går runt, runt, runt. MiML är på tjänsteresa. Grinden är vidöppen. Vår entrédörr likaså. Innanför densamma står min handväska med plånbok, husnycklar och gud vet vad. Grannarna? Hade inte sett till dem. Jag snurrade och snurrade, nästan i förtvivlan, innan jag till slut lyckades beveka det jäkla låset att gå upp. Aldrig, aldrig mer ska jag kasta sopor utan min mobil i fickan!

Några reportage i dagen lokala tidningar har fått mig att göra några reflektioner...

Hällbyborna är upprörda

Kommunen planerar att inrätta ett sk lågtröskelboende för alkoholister på det nedlagda äldreboendet, Hemlaås. (Lågtröskelboende betyder att man inte förväntar sig eller ställer samma kvar på rehabilitering, utan man får vara lite onykter, min anm.) Förslaget har fått många Hällbybor att engagera sig i frågan. Eller snarare mot. En av de protesterande säger, enligt artikeln som fanns att läsa i den elektroniska upplagan av den mindre av de två lokala tidningarna (den större valde att bara presentera artikeln i papperstidningen, förmodligen för att de tror att många rusar till Pressbyrån av intresse att få veta mera om vad man säger i Hällby) – Jag flyttade hit för tre och ett halvt år sedan för att kunna låta mina barn växa upp i en trygg miljö, i den här idyllen.

Jag undrar lite stillsamt vad det är man är så rädd för. Nu vet jag inte exakt hur många sk trötta fyllegubbar man har tänkt sig att härbärgera, men för egen del bor jag mitt i stan och stöter praktiskt taget dagligen ihop med ett antal rejält påverkade personer i olika åldrar (och ibland tror jag nog det inte är av "bara" alkohol). Det är djupt tragiskt och visst kan det vara otrevligt, men för de mesta har dessa personer fullt upp med sitt.

Dessutom har jag bott i Hällby. Jag skulle rekommendera dem som nu protesterar att ta en promenad någon fredag- eller lördagskväll runt Konsum eller busshållsplatsen i Gustavsborg när nattbussen kör hem deras ungdomar. Bara för att titta närmare på "idyllen". 

Brott/Blåljus

Den större av de två lokaltidningarna har börjat fokusera på kriminalitet och inrättat en ny avdelning, brott/blåljus. Min inställning till denna nymodighet är kluven. Visst, är det viktigt att rapportera om allvarlig brottslighet, men att "blåljusa" upp mindre kriminalitet tror jag dessvärre underblåser den många gånger (men inte alltid, så klart) obefogade otrygghetskänslan som många upplever i vårt kära Eskilstuna. Det har länge funnits en negativ bild av Eskilstuna i omvärlden, vilken successivt tvättats bort av många goda krafter som samverkat. Jag tror att "skitnyheter" under rubriken Brott/Blåljus kan återuppväcka denna negativa bild och kanske till och med göra att fler vuxna och äldre drar sig för att vistas ute och därmed faktist bidrar till att "släppa fältet fritt". DET är inte vad vi behöver. 

Bland de stora "blåljusnyheterna" idag kan vi läsa om en marijuanaodlare som födde upp kackerlackor, en polis som snodde ur cafeteriakassan. Och så om en som spottade på en sj-anställd!

Jag försvarar ingalunda något av ovanstående tilltag, men kan inte se allmänintresset i denna nivå på nyhetsrapportering. För mindre än ett år sedan satsade samma tidning stora resurser på att göra en särskild tidning med bara positiva nyheter...