Anithas blogg

Lugn och fin nu, inte så att jag är allvarligt sjuk eller så. Dock har jag under stundom lidit (?) av en viss åkomma. Inte bara jag dessvärre. Nej, flera i min nära omgivning har visat upp samma allvarliga symptom. Inte minst MiML. Här tror jag nog till och med att hans symptom är något mer tydliga än mina. Vad det rör sig om? Kort och gott handlar det om att inte göra saker och ting i god tid utan av någon helt outgrundlig anledning, mer eller mindre konsekvent, skjuta upp det hela till absolut sista stund.

Tidigare har jag lite raljerande uttryckt det som att "jag jobbar bäst under press". Icke, sa nicke. Nu vet jag att diagnosen heter prokrastination, vilket utan tvekan verkligen låter som en medicinsk term för en rejäl sjukdomsbild. En sån som doktorn hesiterar med att uttrycka och när han/hon skall ställa den knäpper händerna i knäet, lutar lite på huvudet och börjar med att säga: -Jaaaa.... I själva verket är det de facto en åkomma som cirka en fjärdedel av mänskligheten tydligen lider av, så jag är i sk gott sällskap. Vän av ordning undrar naturligtvis hur jag fått veta detta så plötsligt. Det är ju inte precis som att jag ringde sjukvårdsrådgivningen eller brakade iväg till akuten. Nej, jag fick verkligen hjälp på traven. En av mina kära (?) kollegor uppmärksammade mig denna dag på en färsk, men seeent i förhållande till deadline, författad artikel i UNT. Och nu slår det mig plötsligt, varför i hela friden skickade han den just till mig. Anser han månne att jag behöver skärpa till mig och börja leverera med bättre framförhållning? Detta får jag nog gå till botten med. Genast.

Dessvärre innehåller inte den aktuella artikeln några råd och tips om hur man på ett enkelt sätt botar denna åkomma. Det ska jag ta reda på. Ögonaböj! Eller senast imorgon. Eller...