Anithas blogg

Jag har sedan en längre tid tillbaka varit på jakt efter ett par väldigt speciella karmstolar med tillhörande fotpall. Jag förälskade mig i dem direkt när jag såg dem på TV hos inredarna Simon & Thomas. Via TV3:s hemsida hittade jag butiken som levererat dem till programmet, men där var de slut sedan länge och enligt uppgift skulle de inte komma in igen. Därefter spanade jag lite här och där och involverade dessutom Syster Yster i jakten på de hett eftertraktade möblerna.

Så ringer Syster Yster, lite halvt hysteriskt kl 18.40 en kväll och skriker i telefonen. " -Jag har hittat dina stolar! Här! I Uppsala!  Jag är i affären nu!" Jag tittade snabbt på klockan och insåg att de möjligen skulle ha öppet till 19.00 och lyckades snabbt hitta telefonnumret och ringde butiken. "-Ja visst, vi kan kolla om vi kan få fram två stycken." Butiken var synnerligen hjälpsam och tillmötesgående och det visade sig att stolarna och pallarna skulle kunna levereras i december så jag la raskt en beställning. 

I måndags fick jag så besked om att de var hemma. Ja, inte hemma hos mig, utan i butiken i Uppsala. Snabbt som ögat ordnade jag betalning och butiken beställde leverans efter att undersökt fraktkostnad. En kostnad som jag betraktade som rent ut sagt hutlöst dyr, men nöden har ingen lag och tiden knapp eftersom MiML och jag planerat lämna hemmet på fredag kväll för en låång och härlig semester i värmen (?). Vi hann helt enkelt inte åka till Uppsala för att själva hämta möblerna.

Redan i onsdags ringde DHL och meddelade att godset fanns hos dem och vi bestämde en tid då jag skulle kunna vara hemma för att passa leveransen. Idag på förmiddagen! Nu började en riktigt sorglustig historia. Nej, lustig var den verkligen inte.

Klockan 10.30 ringde det på porttelefonen och jag släppte in chauffören som strax därefter ringde på lägenhetsdörren. "-Jag har en pall där nere, förklarade han. - Där nere? (jag oförstående). Till saken hör att vi bor fyra trappor upp i ett gammalt hus där hissen har en gallergrind som innebär att den bästa möbelleverantören förmodligen är Ikea, dvs väldigt platta paket.

När DHL ringde i förrgår och aviserade leverans sa dem inte ett ord om att de inte skulle bära in grejerna utan lämna dem i trapphuset. Jag tog för givet att jag hade beställt HEM-leverans och frågade inte heller. Utgick ifrån att det innebar att dem skulle komma HEM till mig.

Chauffören som kom var lätt förtvivlad och uppgav att han fick ägna varje arbetsdag åt att be lurade kunder om ursäkt. Snacka om "ambassadör" för sin arbetsgivare. Han råkade dessutom ha ett megastort paket med en annan fåtölj till några grannar ännu högre upp i mitt hus!  Han uppmanade mig att kontakta dem, ja inte grannen utan  DHL, för att reklamera det hela och om jag ville kunde jag vägra ta emot godset, vilket jag först gjorde, chauffören fick lasta på dem på bilen igen och jag gick upp för att ringa DHL. Pratade med ett par olika personer som var helt oförstående och synnerligen ovilliga att hjälpa till för att lösa situationen och hänvisade bara till att det inte var beställt inbärning och deras normala rutiner är "dörr till dörr". -"Vad tror du skulle hända om chaufförerna skulle tvingas bära paket hela dagarna", var en av kommentarerna. Jag som trodde det var det  man jobbade med i transportbranschen.

Efter det sista samtalet fick jag klart för mig att godset skulle komma att skickas tillbaka till affären i Uppsala och besinnade mig och sprang ner för att se om chauffören var kvar. Det var han, och jag bad honom köra in dem i trapphuset igen, på något sätt kände jag att jag måste lösa det hela.  Desperat ringde jag maken, inget svar. Lika desperat ringde jag sonen, ung och stark och utrustad med lika starka kompisar. HJÄLP, skrek jag i telefonen till honom. Som emellertid råkade befinna sig på jobb på annan ort. Vårt tåg till Arlanda skulle ju fortfarande gå kl 19.03 och jag kände mig lätt desperat för att hitta en lösning.  Sen bestämde mig plötsligt för att helt enkelt fly fältet och låta pallen stå kvar i  trapphuset, helt övertygad om att det knappast skulle komma någon och bära iväg med grejerna.

Jag lämnade helt sonika "skiten" i trapphuset och kom halvgråtande till jobbet där jag berättade historien för några mycket sympatiska kvinnliga arbetskamrater som raskt erbjöd sig att följa med mig hem och bära upp möblerna. Jag bor en minuts väg från jobbet. Sagt och gjort. De följde med mig hem och vi skar upp emballaget och bar upp möblerna tillsammans. Dem bar nog mer än jag om jag skall vara helt ärlig. Kvinnokraft! Slutet gott, allting gott. Vilken historia!

De åtråvärda karmstolarna står nu ialla fall på plats. Bildbevis kommer efter nyår!

Nästa gång jag åker till Uppsala skall jag passa på att göra ett besök hos hjälpsamma Jenny i hennes butik, Jennys presenter. Jag kan dock garantera att jag inte kommer att handla något som är större eller tyngre än att jag själv kan bära hem det, för DHL kommer jag aldrig mer att anlita!