Anithas blogg

Med en stor klump i halsen vinkade jag igår kväll av tåget med äldsta dottern och mina två små barnbarn när de åkte tillbaka till storstan efter några timmars besök hos mor/mormor. Sådana avsked gör mig riktigt nere. Nu skulle de ju inte till världens ände. Bara till sitt hem, 11 mils resa från spenaten. Men det kan inte hjälpas, det har inte med avståndet att göra ett dugg. Och nu kommer det att dröja minst fyra veckor innan jag ser dem igen!  När jag gick hem igen från centralen såg jag för mitt inre olika genomlevda avskedsscener spelas upp. Varje gång har jag känt likadant. En klump i halsen!  Som t ex för ett antal år sedan när barnbarnens mamma åke till England på konfirmationsläger, sonen på fotbollsturnering till Bryssel (och då hade han ändå pappa med sig!?) eller  för inte så länge sedan när jag tog adjö på Arlanda då yngsta dottern reste iväg för att plugga i Australien i ett år. Den gången grät jag floder hela vägen tillbaka från Arlanda, så till den milda grad att jag vid Strängnäs tog fel avfart mot Eskilstuna! Nej, det är verkligen mycket roligare att stå på centralen eller flygplatsen och hälsa välkommen, det ska jag göra oftare!