Anithas blogg

Nu har vi varit kulturella så det förslår. Två kvällar i rad. Fredagskvällen ägnades åt koncert med Dan Hylander i närbelägna Rademachersmedjorna. Underbar miljö, vackert väder och trevligt sällskap!



Lördagens utflykt blev något längre. MiML och jag tog cyklarna för att bege oss till Holmberget i Torshälla, där det vankades En hyllning till Ted Gärdestad med Rock "n" Roll Machine. Enligt officiella avståndsuppgifter skall sträckan Eskilstuna - Torshälla vara 8 km i enkel riktning. Vår cykeltur blev dock längre, i alla fall på ditvägen. MiML envisades nämligen med att lotsa oss fram via en genväg. Uttrycket "genvägar är senvägar" fick därmed påtaglig bekräftelse. Hur som, vi kom fram. Nästan exakt i tid. Problemet var att alla andra hade kommit fram betydligt tidigare, samt att de flesta hade hörsammat uppmaningen att ta med egna stolar. Något som MiML upplyste mig om först när vi var där! Det var således bara att söka upp en tom yta och parkera sig. Stående, bland alla brassestolar! Som framgår av denna bild hade vi dock hygglig utsikt.
 


Efter en kort stund valde vi dock att sätta oss och hittade en för ändamålet lämplig plats. En plats varifrån vi hade helt perfekt utsikt - över publiken! 

 

Från min position fick jag plötsligt syn på rara vännen Carina, vars lika rare man Johan spelar i bandet. Carina satt självfallet med sina lika rara söner och några vänner på parkett, på riktiga, sittvänliga bänkar av trä. Och helt plötsligt hade denna goda människa lyckats med konststycket att också "knöa" in MiML och mig. Och som i ett trollslag var utsikten den här:




och den här...



Under så gynnsamma förhållanden är det kanske inte så konstigt att man rycks med när bandet spelar några av de bästa och helt oförglömliga av Ted Gärdestads allra bästa sommarlåtar. Som man dessutom kan texten till. Då vill man naturligtvis inte bara klappa med och sjunga. För att maximera denna musikaliska upplevelse måste man dessutom stå upp! Absolut! Och det gjorde vi så klart. Men det ska tilläggas till vårt försvar, det var på slutet av föreställningen.

Vårt "tilltag" uppskattades dock inte av alla. Framför allt inte av dem som satt alldeles bakom, vilka tillrättavisade oss och tydligt uttryckte sitt missnöje. Det var naturligtvis oerhört dumt och respektlöst av oss att bete oss så barnsligt och förstöra för andra. Vem vet, de kanske hade köat där i sina stolar sen gryningen! Fy på mig, nu ska jag komma ihåg att försöka uppföra mig lite mer vuxet och hålla igen på känslo- och glädjeyttringar. Särskilt i samband med medryckande, glädjefyllda och smittande musikupplevelser.

Så här glad såg i alla fall Carina ut!