Ont i svansen...
Med undantag för att jag har förberett en dessert till imorgon så tillbringas tiden till stor del hängandes framför datorn. Just nu tokkör jag Winnerbäck på Spotify och däremellan har jag lyckats kapa åt mig ett fynd på Tradera och lägga en beställning hos Linolin. Något måste man väl få trösta sig med...
1177=håll dig borta från sjukvården NU...
Dottern hävdar att 1177 är till för att hålla oss borta från sjukvården. Tror hon har rätt...
Midnattsmässan något överskattad...

Julen är här...
Fem måsten för att det skall bli jul: Skinka, köttbullar, sill, snaps - och såpskurade golv. Doften av såpa ger mig så starka barndomsminnen. När man gick och la sig var det ett lätt kaos i hemmet med skinka i ugnen, sillinläggning, strömmingsrullader, köttbullerullning etc etc på gång i köket. Men när man tassade ut i köket på morgonen var det som om en ängel hade varit på besök under natten. Inte ett spår av kaos. All mat var tillagad och undanstoppad och köket var skinande rent och doftade såpa. Det var ju mycket riktigt en ängel som hade varit där. Min heltidsarbetande mamma, som drog ett tungt lass för familjen hade naturligtvis varit uppe halva natten och fixat och donat. "Snön lyser vit på taken, endast mamma är vaken..." Sedan länge står jag ju själv för såpdoften. Vill för säkerhets skull helst vara sist ur köket kvällen före dopparedagen och det sista jag gör är att ta fram skurhink och mopp. Och när jag kommer in i köket på julaftons morgon så är det som om någon annan än jag ändå har fixat allt och jag känner precis samma känslor av julstämning och förväntan som när jag var barn. Magi!
Eftersom vi skall tillbringa kvällen före dopparedagen hos svåger och svägerska fick jag tjuvstarta med såpan redan igår så möjligen har doften lagt sig till imorgon bitti. Kan hända jag ändå drar ett tag med moppen innan jag går och lägger mig, bara för att vara på den säkra sidan... God Jul på er alla!
Julbord med familjen...

Violetta (Mias mamma), hennes man Oliver och en del av Mia.

Radde och hans hustru, min vackra Jenny och del av Mikael (min sonhustrus bror) ...

Andjela och hennes Adam (MiML:s yngste son) ...

Anna (MiML:s äldstes sons fd sambo) och en del av MiML

En del av min yngsta dotter Sofia...

Kicki (MiML:s tidigare hustru) och del av Andjela samt Jenny i bakgrunden ...

David, min vackre och underbara son ...

Karin (MiML:s äldste sons hustru) och deras söner Nikolaj och Dante i bakgrunden

Andreas, MiML:s äldste son (problem med kameran?)

Dan (MiML:s äldste sons svärfar, dvs Karins pappa) ...

René, Karins mamma (med Nikolaj i förgrunden)



MiML, jag (med Juni) och del av Bengt, min tidigare make, tillika Sofias och Davids pappa (foto: Jakob)

Viktor, äldste son till Andreas och Anna

Jakob, Andreas och Annas yngste son (och del av Anna)

Juni, dotter till David och Mia (och del av hennes farmor, dvs jag)

...och en del av mina vackra, Sofia, med Oliver i bakgrunden, en liten del av Adam på sin vänstra sida och en lika liten del av sin pappa på sin högra...
...ingen glömd?
Dags att skaffa broddar...
I en tätort på en slätt...
Ett avsked...
Jag har förmånen att få jobba för ett av Sveriges bästa fastighetsföretag, Graflunds. Och det säger jag såklart inte bara för att jag får betalt för det... En stor händelse i vårt företag är att vi just nu är mitt uppe i byte av affärssystem. Det kan ju möjligen låta som en obetydlig och snabb process, men icke! Det är en otrolig mängd data som skall hamna på rätt plats i det nya. Detta har under hösten tagit mycket kraft och energi från många av våra duktiga medarbetare. Och det är nog inte färdigt ännu. För någon månad sedan fick vi en idé om att vi på våra respektive kontor skulle ordna en enkel tillställning för att "fira av"/begrava det gamla ekonomisystemet, Crom. Vår finanschef, som kan vara betydligt mycket roligare än vad hans titel antyder, höll en mycket uppskattad "andaktsstund" för det gamla Crom. Vi tyckte det blev så kul så vi la upp inslaget på Youtube, även om bildkvaliteten kanske kunde varit bättre... Men vi bjuder gärna på ett par garv eller två...
Ny arbetsvecka och femårskalas...
Den första dagen efter hemkomsten inleddes med ett frisörbesök. Att blåsa håret med en fön som gick på 110 volt hade gjort mig tokig och det kändes som om luggen hängde ner över näsvingarna. Ett desperat sms gick iväg till yngsta dottern med en vädjan om att boka klipptid hos vår gemensamme hårvårdare, Vice Vasilj. Min vädjan hade framgång och besvarades snabbt med "Du har klipptid 08.30 på tisdag". Den underbare människan slog alltså upp portarna till salongen en halvtimma tidigare för att avhjälpa mitt problem! Det kallar jag kund/hårvård!
Jag blev mycket nöjd med luggen, men denna och de närmast följande dagarna gick jag ändå omkring och kände mig som om jag hade bomull i huvudet och sov urdåligt på nätterna. Det kallas jetlag och har aldrig drabbat mig tidigare. Nu vet jag hur det känns...
Framåt helgen hade jag repat mig från den fysiologiska åkamman och kunde ladda för femårskalas. Mitt alldeles första egna barnbarn firade sin 5-årsdag. Han fyller faktiskt på riktigt först idag. Grattis Samuel, mormor älskar dig! Problemet i sammanhanget var, vad köper man till en kille på 5? I leksaksaffären (ja var går man annars) kände jag mig som på besök på en annan planet. Jag ringde desperat till gossens mamma för att få råd. -Köp ett Bakagun-spel, sa hon. Hon fick bokstavera flera gånger innan jag fattade! Men sagt och gjort, ett Bakagun-spel blev det. På kalaset visade det sig att den lille gossen presentats med ytterligare ett, om än inte exakt, likadant! Den stackarn blev utsatt för ett av sitt livs första stora och svåra val. Byta eller behålla. Hans mamma förklarade för honom att om han bytte så kunde han få MASSOR med andra leksaker. Men, nej. Han valde behålla. En klok man.
Kuba/Cuba
Hur som även om resan både dit och hem är väldigt lång så var det värt det. Vi reste via Frankfurt så inalles med lite väntetid var restiden från och till Arlanda väl sådär 17-18 timmar. Men vi reste bra vill jag lova. Längst fram i planet med fullständig service, bekväma säten som nästan gick att fälla till liggande, riktig champagne i glas och en meny att välja olika rätter ifrån.
På plats på ön rörde vi oss knappt ur fläcken. Om man inte räknar förflyttningarna mellan stranden, baren och hotellrummet förstås.
Vi hade ju, i ett anfall av nostaligi, envisats med att vi skulle bo på samma hotell som förra gången, det legendariska Hotel Varadero Internacional. Hotellet har många år på nacken och sägs vara byggt av och för maffian. Kan jag mycket väl tro.
Dagarna tillbringades alltså i total lättja på rygg i en solstol och lyssnandes på diverse ljudböcker. Återhämtning alltså. En viss förändring av hudfärgen åstadkoms således och det var väl lite detta piggare och fräschare utseende vi var ute efter för att lysa upp i vintermörkret. Det visade sig när vi kom hem att vi valt den ultimata tidsperioden. Det regnade i Svedala varenda dag under tiden vi var borta.
Den längsta utflykten under vistelsen var ett besök i Varadero Centrum. På jakt efter en adapter. Det visade sig nämligen att elkontakten till den hårfön som yours truly packat med sig inte alls passade i eluttagen på hotellrummet. Jag försökte tvinga in den i uttaget i badrummet, som såg lite mer lämpligt ut, men det var tji. Och den manick som satt på väggen i badrummet och kunde blåsa lite luft var inte mycket att hänga i julgran. Jag är ytterst medveten om att det hela definitivt är att betrakta som ett I-landsproblem, men ursäktar mig med att jag ändå ville försöka se lite schysst ut i håret när vi seglade in i matsalen på kvällarna. Vi lyckades i alla fall leta upp en elaffär där man tillhandahöll en adapter för europakontakter och det mest spännande med den utflykten var att vi på promenaden mot centrum blev "uppraggade" av en tjej med en mopedtaxi för max två passagerare. Vet faktiskt inte vad dem kallas på Kuba/Cuba, men på Sri Lanka heter dem Tuctuc. När vi vid framkomsten till ett köpcentrum skulle betala så hade tjejen ingen växel på vår minsta sedel, men hon fann på råd. -Jag kan komma och hämta er och köra er tillbaka när ni är klara, förklarade hon. Sagt och gjort. Vi, som har helt andra referensramar, var nog rätt övertygade om att vi aldrig skulle se henne igen! Hur fel hade vi inte. Punktligt på överenskommen tid dök hon upp och körde oss tillbaka på hotellet!
Väl tillbaka på hotellet skulle adaptern givetvis testas. Det var inga problem att få i kontakten. Men när jag satte på fönen sa den typ "mjau" istället för "grrrr". Då ramlade den berömda polletten ner i huvudet på Undertecknad. 110 volt!!